Carl - En olycklig snut

Carl Liv - en olycklig snut ÄR DEN Femte BOKEN I EN PLANERAD SERIE MED ARBETSNAMNET 

…SOM RINGAR PÅ VATTNET.

Namnet på serien antyder att ingen handling står för sig själv. Varje skeende, varje ingrepp i en människas liv, är en del av en kedja som förgrenar sig över tid. 

 Kanske uppstod det första skvalpet när Eva satte tänderna i det nallade äpplet. Kanske började världens brottslighet med mannen som mördade sin bror.


Böckerna har ett gemensamt persongalleri men huvudpersonerna skiftar från bok till bok. Därmed är det inte uteslutet att en huvudperson kan "återanvändas".

Varje roman är en avslutad episod men en del händelser vid sidan av huvudhandlingen kan följa på varandra.

Serien klassas som spänningsromaner ... men var går gränsen för andra genrer. Kan inte en kärleksroman vara spännande? Kan inte en thriller till stor del bestå av kärlek mellan två människor?

Jag sätter inga gränser i mitt skrivande. Sätter du gränser i ditt läsande?

Baksidestext:

En roman om en utbränd polis. 


Romanen är olämplig för känsliga personer.

ISBN 

Utgiven av 

Omslag av Hanna Svensson

Copyright@Sune E. Olsson 2012

Melf, Cabanas de Tavira, Portugal

Tryck:  

Recensioner:

Romanen är inte utgiven än och därför inte recenserad.

PERSONGALLERI

Carl Liv (som författaren tänker sig honom).

Protagonist i Carl Liv - en olycklig snut Deuteragonist i Granne med lyckan, Mordet i Risveden och Seriemördaren (från Göta)

I tankarna gick Bertil Svensson på lek igenom signalementet av kollegan; den efterlyste Carl Liv, är 45 år men ser äldre ut. Han är drygt 1.85 lång och var vid försvinnandet klädd i beige byxor och mörkbrun kavaj. Han bar en solkig vit skjorta och mönstrad brun slips med såsfläckar. Mannen är fet.

Svensson log för sig själv när han viskande beskrev kollegan och fortsatte; vidare har personen mörkblont hår med grått inslag. Han har gjort sig känd för att vara lat och slarvig i sin yrkesutövning vilket inte påverkat befordringsgången. Troligen är han lika slapp privat då det tydligt framgår av hans kroppslukt att han duschar alltför sällan.

Klipp ur texter om Carl Liv

"Sigurdsen sammanstrålade en kort stund senare med Liv och Frid på Domus Cafeteria. De slog sig ner vid ett bord med var sin fika.

   – Sigurdsen och Svensson fortsätter med stöldhärvan på Överby.

   Sigurdsen imiterade sin chef och fick Liv att dra på munnen. Han visste bättre än att skratta.

   – Vi ska ta skitjobben och den där subban från knarket i Göteborg ska utreda mord tillsammans med sin kompis lebban.

   – Vad vill du vi ska göra åt det?

   – Ge henne ett helvete och få henne att misslyckas. Hon ska bort från enheten.

   – Hur ska du ordna det?

   – Vi får frysa ut henne. Lebban försvinner på fredag och sen har Björk bara Lundström att luta sig mot. Vi får se till att hon känner sig förbannat ensam.

   – Hur tror du Larsson ställer sig, och Svensson?

   – Larsson! Den skenhelige snobben ska bara passa sig. Annars kan han få smaka samma medicin själv. Vi håller honom utanför så länge. Svensson tar jag hand om.

   Frid förhöll sig tyst under hela samtalet. Han hade personligen inget emot Björk men vågade inte stöta sig med Sigurdsen. Han var rädd för vad hon kunde utsätt honom för om han misshagade henne.

De tre spanarna skiljdes åt. I bilen tillsammans med Liv tog Frid sats.

   – Du Liv, är inte Björk en bra kriminalare. Det var väl hon som löste jakten på Brorson på egen hand under sin semester medan Sigurdsen gjorde bort sig. Hon släppte la fram grabben som sköt tjejen i hans sällskap?

   – Det får vara hur det vill med den saken. Jag säger inte emot Sigurdsen.

   – Kommer inte gruppen att bli försvagad utan Björk? Tror du hon stannar om Sigurdsen blir gruppchef.

   – Hon drar nog vidare i så fall. Men det handlar inte om det. Sigurdsen kommer aldrig att vika sig för Björk. Om gruppen blir svagare eller inte betyder inget för henne. Jag bryr mig inte heller.

   Frid trevade efter reglaget för sidorutan. Vevade ner fönstret ett par centimeter. Han sneglade på den äldre kollegan. Frid bodde som tonåring i samma kvarter i Trollhättan som Liv; du ger fan i det mesta som har med jobbet att göra, Liv. Jag minns dig från din första tid som polis. Då var du smärt. Du var välvårdad både i tjänsten och civilt. Du hade en snygg fru, Karin, och två goa ungar. Men ditt äktenskap sprack. Var det därför du inte orkade anstränga dig längre? Var det spriten? Drack du för mycket redan då? Fan man, jag har aldrig sagt det till dig men du var min förebild som tonåring. Det var du som fick mig till att vilja bli polis."

"Liv och Frid fick i uppdrag att söka rätt på fyllot som misshandlade Bergström.

   – Ni behöver inte ta in honom, förklarade Li. Kolla med honom hur det där slagsmålet gick till.

Liv och Frid hade inga svårigheter att hitta Lasse Fredriksson. På en smal återvändsgata i Lilla Edet, i ett hus från 80-talet, fanns systemet inhyst bakom dörrar som öppnades av automatik. De parkerade vid torget och gick sista biten. Den de sökte stod som väntat på post utanför bolaget och tiggde. Han var trött. Han var darrig. Han var nästan nykter. Han behövde balansera kroppen med sprit. Han behövde en återställare.

   – Ta med honom till gamla posthuset, Börje. Vi kan höra fyllot vid bänkarna utanför på gaveln. Jag ska passa på och handla när vi ändå är här.

Tio minuter senare kom Liv ikapp kollegan och deras intervjuoffer. Han bar på en grön plastpåse ur vilken han tog upp en ölburk. Han öppnade den och satte till munnen. I påsen skymtade en helflaska Absolut vodka och ett sexpack öl med fem burkar. 

   Fredrikssons lystna blick fångade påsens innehåll i en blink. Liv tog en djup klunk. Vände sig till Fredriksson.

   – Du får det som finns kvar i burken, när du svarat på våra frågor, sa Liv. Är du snabb blir det mer. Minns du inget blir det inget.

   Han nickade åt kollegan att börja utfrågningen. Frid tog fram en digital diktafon, startade den och började ställa frågor till Fredriksson. Liv himlade med ögonen och satte på nytt burken till munnen.

På avstånd upptäckte Liv samma två flickor som antastat Frid. Han lät ögonen vila på den blonda av dem och fick svårt att släppa henne med blicken. Han kände ett plötsligt begär strömma ut kroppen. Han ville ha sex och gärna med den blonda skolflickan. Hon påminde om Marie från skärgården i Roslagen. Flickan som ville göra sexdebut och villigt lyfte på häcken för att låta honom dra ner byxor och trosor.

   Han la också märke till en man på väg ut från bolaget med en grön plastpåse och ett flak öl. Mannen nickade kort åt flickorna och gick förbi dem. Tjejerna följde efter honom. De försvann runt hörnet på den tömda cykelaffären.

   Den ljushåriga flickan kom tillbaka ut på gatan. Hon lutade sig mot väggen efter att ha ställt sin ryggsäck på marken. Den såg inte längre tom ut; fan, tjejen, tänkte han. Står du på vakt? Ska ni göra intjack i en tom butik?

   Liv hörde hur Svensson inledde intervjun med Fredriksson.

   – Berätta om slagsmålet i lördags, Fredriksson. Berätta med egna ord vad som hände.

Fredrikssons svar blev förborgat för Liv. Hans inre var ockuperat av minnen.

   Det hade varit sommar, inträdesproven till Polishögskolan var avklarade och han väntade på besked om han var antagen. Han hade följt med en god vän till dennes sommartorp i Roslagen. Där hade han träffat Marie, en tonåring med kortklippt blont hår, blå ögonen och fylliga läppar. Varma och mjuka läppar skulle han komma att upptäcka. Han hade känt sig dragen till henne.

   Marie bodde hos sin mormor, granne med vännen. Hon saknade en fadersfigur i sitt unga liv. Kanske var det därför hon drogs till den elva år äldre Liv.

   En vänlig kram och puss övergick till en lång besvarad kyss när de efter en fisketur släppt fångsten i sumpen och hängt näten på tork.

   – Kom, vi sätter oss, sa han och bredde ut sin jacka på en häll.

   Han kysste henne och hon var följsam när han lutade sig över henne och la sig på rygg. Det var tidigt på våren och ännu ingen värme i luften men solen värmde skönt där de låg i lä och fria från insyn. Hans smekningar blev intima. Han drog ner blixtlåset i hennes jacka och sökte sig in under den stickade tröjan hon bar över linnet. Med fingrarna trevade han längs hennes rygg efter hyskan till Bh:n. Han ville knäppa upp den och blotta hennes bröst. Han blev förvånad när han inte kom åt. Hon hade knäppt bysthållaren över linnet!

   Van vid vuxna kvinnor blev han överraskad när han drog upp linnet och såg hennes nakna bröst.  De var små. Han närmade sig dem försiktigt med läpparna. Kysste och smekte dem. Med sin lediga hand lirkade han försiktigt med knapp och dragkedja i långbyxorna. Han lät sina läppar söka sig nedåt. När de smeksamt lätt nådde midjan drog han ner linningen framtill på trosorna. Han läppjade på huden över magen. Hennes kön bullade upp sig under magen. Han lyfte på huvudet och iakttog hennes ansikte. Hon låg med slutna ögon och öppen mun. Han täckte hennes kön med handen. Med ett finger kände han att hon var fuktig. Att hon var redo att ta emot honom.

   Marie låg stilla. Hon såg åt sidan med frånvarande ögon som om hon var innesluten i en dröm. Hon reagerade inte genast när han sökte hennes läppar.

   Försiktigt blottade han sin erigerade lem och slöt hennes hand om den. Med sin hand om hennes lät han henne dra för sig. När han trodde hon förstått hur hon skulle göra släppte han hennes hand och la sig tillrätta. Marie reste sig på armbågen och tittade på lemmen men fortsatte massera honom. Hon stirrade som förhäxad på hans stånd.

   Han pressade sig mot henne och hon sjönk åter ner på rygg. Han grep med handen om byxlinningen under hennes rygg. Hon lyfte på höfterna för att underlätta för honom.

Ett rop drog Liv tillbaka till nuet.

   – Fan, det var väl inget att bråka om! Jag och Krille blev utkastade från pizzerian när vi försökte kritsa en pizza. När vi stod utanför och diskuterade, kom den där stroppen och var uppkäftig. Jag blev förbannad och klippte till honom. That’s it!

   – Vad sa han? Som du tyckte var uppkäftigt?

   – Det minns jag inte… Men han var tyken som fan.

   – Hotade du honom innan du slog till honom?

   – Nej, jag klippte till direkt.

   – Rena överfallet med andra ord. Gav du honom ingen som helst förvarning?

   – Jag var packad. Han måste sett smällen komma. Det var en lätt smäll, en halvmiss, men jag nitade honom för att han bar sig så jävla dumt åt.

   – Hur då dumt menar du?

   – Det var som om han bad om en smäll. Tyken och dum innan jag lappade till honom, efteråt blev han from som ett lamm.

   – Han gick i gatan i alla fall.

   – Det var inget nerköp. Visserligen träffade jag men han gled undan liksom. Han däckade aldrig. Han kan inte ens ha fått en blåtira av den lätte.

   – I polisanmälan står att han hade en stor blaffa i ansiktet. Han visade upp en redig blåklocka för vakthavande.

   – Då har han fått på käften av någon annan.

   – Minns du något mer? Något han sa eller gjorde? Sa han att han skulle göra polisanmälan?

   – Han sa bara hej och gick sin väg. Helskum typ, om du frågar mig.

   Frid tittade upp på Liv. Denne hade rest sig under samtalet och stod med ryggen mot honom.

   – Varför gör du så, hade han frågat henne?

   – Det känns så, hade hon svarat.

   Det gick för fort. Tankarna rusade genom honom. Han var inte beredd att ligga med ett barn. Han skulle åka hem om en vecka. Marie kunde gripas av panik om hon trodde hon var med barn. Hon hade inte honom, kanske ingen alls, att gå till. Man vet aldrig. Det var omöjligt att förutse vad hon skulle kunna drivas till. Han rättade till hennes klädsel och drog upp henne på fötter. De hade just kommit i ordning när Maries mormor kom gående för att hämta av den nyfångade fisken de lagt i sumpen.

Liv ryckte återigen till av ljudet av en höjd röst. Fredriksson, lokal buse i brant utförslöpa, stod med utsträckt hand mot Livs ölburk.

   – Öh! Får jag resten då? Du lovade!

   – Visst, svarade han. Satte burken till munnen och tömde den. Här har du. Ta vara på panten.

   När de satte sig i bilen såg Liv en man komma ut från gården bakom cykelaffären. Samma gubbe han såg gå från bolaget tillsammans med de två flickorna.

   – Kör in där, Frid, sa Carl Liv och pekade. Snabbt!

Frid startade bilen och körde det hundratalet metrarna till affären. Bilen studsade över trottoarkanten och rullade gungande in på gården. Den blonda flickan på hörnet skyndade över gatan och bort när de dök upp. Bilens strålkastare lyste på flicka.

   Byxor och trosor låg nedhasade runt hennes fötter. Jackan var uppknäppt och hennes tröja uppdragen. Hon lutade sig bakåt och halsade girigt ur en flaska som hon måste hålla med bägge händerna. Hennes mage putade och Frid kunde inte undgå att lägga märke till att hennes skrev. Det saknade nästan helt hår. Det lilla som fanns skylde inte hennes kön. Hennes kinder var tårade.

   – Den lilla horan har fittan på framkant, frustade Liv. Hon är för fan som skapt för ett ståknull.

   De steg ur och lät bilen stå med motorn på tomgång och öppna dörrar.

   – Jag fick hans äckliga gubbslem i munnen och över ansiktet, snyftade Sara, gång på gång omedveten om de båda polismännen.

   Det var tydligt hur äcklad och förtvivlad hon var.

   De gick fram till henne. Carl Liv ryckte bryskt flaskan ur hennes hand.

   – Du får gå för den här gången, ditt lilla luder, sa han. Kommer jag på dig fler gånger tar vi dig till socialen.

   Liv stoppade ner den nästan fulla vodkaflaskan i sin egen systempåse innan de körde.

De hade träffats på nytt sommaren därpå, Marie och han. Han hade besökt sina vänner i torpet under sommaren. Kanske mest som en förevändning för att träffa flickan som upptagit en stor del av hans tankar under vintern. De hade brevväxlat. Han hade längtat efter att få hålla henne i sina armar.

   Han skulle aldrig komma att glömma första gången han den sommaren knäppte upp hennes blus och BH. Hur hon stolt sköt fram tuttarna mot honom i en gest som formligen skrek ut hennes glädje och stolthet; ser du, jag har fått riktiga bröst nu. Hennes tomma små hudflikar från sommaren innan var fyllda och spände ut två fasta bröst som ville bli kyssta och smekta. Liv blev kåt. Hennes kropp inbjöd till sex. Han drog ner hennes jeans och trosor tillsammans. Hon protesterade. Marie hade gjort sin sexdebut under vintern, berättade hon. Hon hade inte tyckt om det.

   Liv kände sig besviken över att inte bli den första mannen i hennes liv. Han försökte inte egga henne med smekningar, han försökte inte övertala henne. Utan att visa sin besvikelse kramade han om henne och kysste henne.

   – Du fyller femton år i augusti, eller hur? Då kommer jag hit igen, och då ska vi göra det tillsammans.

   Hennes ögon strålade av glädje och hon nickade ivrigt till hans förslag. Han undrade hur hon kunde veta att hon i augusti skulle tycka om att ligga med honom. När hon inte gjorde det nu.

De hade suttit tysta sen de startade på väg tillbaka till avdelningen när Carl Liv plötsligt började tala.

   – Jag hade en tonårskärlek en sommar för många år sen, sa han. Det vill säga, hon var tonåring. Jag hade just börjat på polishögskolan. Jag blev fäst vid henne, fortsatte han. Jag kunde ha knullat henne men tyckte hon var för ung. Vi hann knappt skiljas åt förrän hon lyfte upp skrevet under någon annan. Man ska aldrig förväxla kärlek med sex.

   – Var hon minderårig, frågade Börje Frid

   – Jo, det var hon. Jag trodde hon tyckte om mig. Men det vara bara kuk hon var ute efter. De kanske är sådana i den åldern; i den åldern också, fyllde han i för sig själv.